20140517-program

Detaljer: Kategori: Programartikel; Senast uppdaterad lördag, 03 maj 2014 12:24; Publicerad torsdag, 01 maj 2014 20:52

PROGRAM

Richard Wagner (1813-1883)
Uvertyr till Mästersångarna

Gabriel Fauré (1845-1924)
Pavane

Aram Chatjaturian (1904-1978)
ur balett Spartacus

Paus

Giovanni Battista Pergolesi (1710-1736)
Flöjtkonsert G-dur

Jean Sibelius (1865-1957)

******

Wagner: Det hävdas ibland att Mästersångartexten är Wagners bästa libretto. Ja, det finns de som vill påstå, att operan Mästersångarna i Nürnberg är världens förnämsta konstverk, skapat av en enda människa. Hur det nu än förhåller sig med dessa lovord är detta libretto en välskriven berättelse, som är både realistisk och poetisk och innehåller en stor portion visdom. Som alltid med Wagners operor är han själv författare till texten och hans litterära ambitioner var inte mindre än hans musikaliska. Wagner var i själva verket en librettist som skrev musik. Mästersångarna betecknas som en komedi; ingen dör och de unga tu får varandra. Detta emellertid på bekostnad av andra, som får se sina drömmar gå upp i rök och som blir hänvisade till sin egen ensamhet.

Gabriel Urban Fauré, född 12 maj 1845 i Pamiers, död 4 november 1924 i Paris, var en fransk tonsättare, pianist, organist och musikpedagog. Elev till Saint-Saëns. Professor och direktör vid konservatoriet i Paris, lärare åt bl a. Ravel och Enescu; musikkritiker i Le Figaro från 1901. Tillsammans med Debussy och Ravel företräder han den nyare franska tonkonsten och förenar impressionistiska klangeffekter med en stor formell skicklighet. Särskilt berömda är hans Requiem, Cantique de Jean Racine, Après un rêve, Sicilienne och Pavane (opus 50). Hans verklista för piano innehåller många nocturner och barcaroller.

Chatjaturian föddes i en fattig armenisk familj i Tbilisi i nuvarande Georgien. Som barn var han mycket fascinerad av musik, men han fick aldrig möjlighet att lära sig spela något musikinstrument eller läsa noter. Fascinationen var dock så stark att han 1921 reste ensam till Moskva för att få studera musik, med mycket få förkunskaper inom området och utan att kunna tala ett ord ryska. Uppenbarligen lyckades han ändå uppvisa sådan talang för musik att han antogs till Gnesin-institutet där han fick lära sig spela cello under Michail Gnesin och 1925 börja studera komposition. 1929 gick han vidare till Moskvakonservatoriet där han studerade under Nikolaj Mjaskovskij. På 1930-talet gifte han sig med klasskamraten Nina Makarova. 1951 blev han professor vid Moskva-konservatoriet.

Pergolesi: Giovanni Battistas släktnamn var ursprungligen Draghi, men när hans släkt flyttade från Pergola till Jesi tog den sig namnet Pergolesi. I musikkonservatoriet i Neapel skrevs Pergolesi in under namnet "Jesi", efter namnet på födelseorten. 1727 förlorade han sin mor och 1732 avled hans far. Hans syster avled också tidigt. Pergolesi var själv sjuklig och rörelsehindrad. Pergolesi inledde sin musikerbana som korgosse och studerade violinspel och komposition och besatt utmärkta musikaliska färdigheter. 1731 avlade han med ett dramma sacro sin examen vid musikhögskolan i Neapel och fick sin första opera uppförd samma år. Prins Ferdinando Colonna-Stigliano utnämnde 1732 Pergolesi till maestro di capella, men han unnades som konstnär endast fem år och dog endast 26 år gammal i tuberkulos. Idag är Pergolesi känd för sin komiska opera La serva padrona och sin Mariaklagan Stabat mater.

Det finns ett stort antal instrumentala verk som har gått under Pergolesis namn- och ansetts äga betydelse för sonatformens utveckling- är måhända inte skrivna av honom. Vad som lockade att utge verk av andra tonsättare som skrivna av Pergolesi var den nimbus som kom att kringstråla dennes namn i 1700-talets Europa.

Sibelius torde ha sett Kareliamusiken som ett mellanarbete. "Jag tycker att jag har varit i ett så förnedrat tillstånd när jag har varit tvungen att komponera för pengar", skrev han i början av november, före Kareliamusikens uruppförande.

Sibelius fick år 1893 en kompositionsbeställning av den viborgska nationen för tablåer som berättade om Karelens historia. Beställningssumman var 500 mark, och med den avklarades ett halvt års hyror. Sibelius fick ett skäl att på nytt forska i karelsk runosång samt svenska medeltida ballader.

Verkets stora popularitet fick honom ändå att förstå dess värde. Han sålde uvertyren och de tre delar vilka bearbetats till svit åt Fazer 1899, men de otryckta verken hamnade 1905 hos Breitkopf & Härtel. Det publicerade verken 1906 på begäran av Sibelius som två olika opus. Uvertyren var enligt kompositören redan "nästan för ungdomlig".

Opus nummer 11 eller Kareliasviten blev en bättre säljare än uvertyren. De fastnande melodierna och det rytmiska suget gör Kareliasviten fortfarande till en av Sibelius mest populära orkesterverk. På 1990-talet grävdes även den ursprungliga Kareliamusiken fram. Den spelades in på skiva och började framföras på konserter. Publiken fick åter beundra den unge Sibelius' melodiska uppfinningsrikedom.